Giela dájva

Jag kommer från det sydsamiska området och föddes in i den kristna tron; mina äldre släktingar var djupt religiösa och kunde sina favoritbibelverser utantill. Samtidigt bar de fortfarande på rudimentära spår av förkristna animistiska föreställningar, som egentligen aldrig talades öppet om – animism som tron att naturen vi lever i själv består av levande andar. Att vi bör färdas varsamt genom naturen och vara noga med att använda dess resurser med minsta möjliga intrång.

Vi skulle jaga och fiska med försiktighet. Förr i tiden var det vanligt att offra vid särskilda stenar, sjöar eller fjäll där gudarna ansågs bo. Hela ens existens var beroende av relationen till gudarna, som såg till att väder, jakt, renskötsel och fiske föll väl ut. Man kunde vända sig till dem med särskilda frågor eller söka bot och stöd. Landskapet självt – med sina djur, vattendrag och fjäll – är kärnan i samisk identitet, något som inte försvinner även om man har vuxit upp i en stadsmiljö.

De gränser som drogs av staterna blev därför som en kniv som skar genom alla samers liv, oavsett om vi levde i Sverige, Norge, Finland eller Ryssland. Det var en händelse som skapade ett trauma som ännu inte har läkt. Vi har blivit experter på överlevnad, och samtidigt diplomater, för att kunna bemöta myndigheternas nya initiativ och regler. Alla samer har på ett eller annat sätt hamnat i periferin.

Jag är själv ett exempel på detta, då jag bär ett norskt efternamn från min fars norsksamiskt ursprung, medan min mor kommer från den svenska sydsamiska sidan.

Ursprungligen var Sápmi en sammanhållen region utan gränser, men de gränser som drogs 1751 splittrade familjer och marker. Gränsstängningen 1919 blev ett hårt slag mot det samiska levnadssättet och renskötseln, eftersom vi inte längre kunde flytta över nationsgränserna. Detta har orsakat livslånga sår hos det samiska folket.

Nu, år 2020, har coronapandemin på liknande sätt skurit av våra möjligheter att mötas, nästan som gränsstängningarna 1919. Jag inser i dag att anledningen till att jag arbetar som konstnär är att jag föddes in i detta trauma. Det blev tydligt för mig när jag satt vid min morfars gamla uppdämda båtplats för omkring tjugo år sedan. Där såg jag plötsligt, med fullständig klarhet, den totala förstörelsen av samiska liv orsakad av den svenska statens obevekliga politik. Myndigheternas beslut har varit så förödande att man nästan måste fråga sig om vi ens betraktas som människor.

Alla vi i Sápmi bär liknande sår, och konstens uppgift är att synliggöra de blinda fläckarna – och de vidsträckta vita fälten – i vårt kollektiva medvetande.